Ibland tänker jag att jag är alldeles för känslosam. Jag jobbar till och med på att erkänna mina känslor och tillåta mig att känna allting fullt ut. 

Men jag vill bara stänga av. Jag  orkar inte känna mer. Det är känslorna som ger mig ångest och som gör mig sårbar.

Jag tror alltid att folk ska bry sig om ifall de sårar mig, precis på samma sätt som jag bryr mig om andra. Men den hårda sanningen är att folk är egoister. Även de som låtsas bry sig och vara känslosamma är inget annat än själviska och sätter sig själva före ALLT annat.

Det gör ont att gång på gång bli sårad och jag försöker varje gång att inte låta det bryta ner mig men ärligt talat, HUR skulle det inte kunna göra det?

Jag värderar relationer mer än något annat i livet, om man inte kan lita på någon eller älska någon fullt ut, vad har man i livet då? 

 

Varje kille jag har dejtat har på något sätt sårat mig. Alla utom en tror jag.

Det värsta sveket var den killen jag var tillsammans med senast. Inte nog med att han tryckte ner mig tills jag knappt kunde se mig själv i spegeln till slut. Han sårade mig gång på gång. 

Det finns inte mycket jag inte hade gjort för honom, jag älskade honom mer än något annat.

Jag HATAR en sak med mig själv, det är att jag alltid tänker: " Han menade aldrig att såra mig, han gjorde bara fel, han är en fin person egentligen". 

Det är fruktansvärt, för det får mig alltid att se den där personen bakom alla handlingar. 

Visst, de flesta är väl fina innerst inne, men det finns inget försvar för dåliga handlingar. Jag måste sluta förlåta. 

 

Jag önskar att jag kunde vara mer hård och bara bry mig mindre, men jag är en känslosam person, jag har alltid varit det. För att klara sig i denna värld kan man inte vara som jag, och jag borde bara inse det. 

 

Jag behöver göra mer saker för mig själv och mindre för andra, annars kommer jag brytas ner ännu mer. Jag behöver bli mycket mer självisk..