Hej igen

Nu har det gått ett bra tag sedan jag uppdaterade denna blogg. Över ett år!
Mycket har hänt på den tiden.
 
Jag bodde en sommar i Stockholm, jag älskar mitt jobb där. Jag har aldrig haft ett roligare och mer betydelsefullt jobb än det där. Men jag hade en ganska svår sommar ändå, jag mådde inte riktigt bra psykiskt. Jag älskade att vara på jobbet, men jag klarade inte av att göra andra saker. Allt kändes jobbigt och tungt, jag kände mig ensam och inte bekväm hemma. Jag hyrde ett rum hos en familj som inte lät mig vara ifred och jag är verkligen i behov av att kunna sitta helt ensam och bara vara för mig själv, så det tog väldigt hårt på mig.
 
Så under sommaren så längtade jag bort från Sverige igen. Jag började söka olika jobb i Spanien, det var dit jag kände att jag ville. Men en dag ringde de mig från Portugal och erbjöd mig ett helt okej betalt jobb till hösten. Jag tänkte att det kunde vara kul att testa på att bo och leva lite i Portugal, det kändes lite spännande så jag tackade ja till jobbet.
 
Så i höstas flyttade jag till Portugal, började ett helt nytt jobb och ett nytt liv började för mig. Allting började helt perfekt, det var många roliga människor och det var helt perfekt väder. Jag blev förälskad i en kollega. Jag var bara så lycklig just då, det kändes som att jag gick på gymnasiet igen. Massor av människor i min ålder på jobbet och killen jag var förälskad i satt i samma rum och jag blev så nervös när jag såg honom, fjärilar i magen verkligen.
 
Första månaden så var allt helt perfekt, jag blev tillsammans med killen jag var förälskad i efter redan en månad. Jag hade nya nära vänner som jag hade kul ihop med, jag levde livet i värmen och i de nya landet.
 
Men sen började vintern komma även i Portugal, jobbet började kännas enformigt och alla mina vänner började känna sig nere, min pojkvän började må dåligt. Jättemånga på jobbet började säga upp sig, nästan alla i min umgängeskrets. Allt runt omkring var så himla negativt, folk mådde dåligt, hatade jobbet och ville inte stanna i Portugal. Jag försökte stå emot alla dessa negativa tankar men till slut kunde jag inte längre undgå att må dåligt, det var alldeles för svårt att hålla sig positiv bland människor som var så fruktansvärt negativa.
Sen sa min pojkvän upp sig och bestämde sig för att lämna Portugal och även mig. 
Det var så fruktansvärt tungt när han gjorde det, jag var så kär i honom och förstod inte hur han kunde välja att bara lämna allt det vi hade byggt upp på den korta tiden, kände han inte samma för mig som jag för honom? Det var så mycket tankar. 
 
Jag kunde inte påverka hans beslut men jag bestämde mig för att också säga upp mig och köra en backpacking-resa i Asien, bara för att inte sitta kvar i Portugal och må dåligt. Jag längtade bort till glädje och något nytt. 
 
Någon vecka efter att min kille hade lämnat mig så började han ångra sig, han sa att han inte kan tänka sig att vara utan mig och att han ville ha mig tillbaka. Jag hade redan bestämt att jag skulle åka på min resa, även fast jag verkligen bara ville åka till honom och skita i allt annat.
Även fast jag inte hade bokat resan eller något så kände jag att han inte bara kunde göra slut med mig och såra mig så mycket och sen få tillbaka mig hur som helst. Jag ville resa och jag skulle resa, oavsett vad det gjorde med vår relation. 
 
Jag påbörjade min backpackingresa och det var det absolut bästa jag har gjort på länge. Jag stärkte mig själv så mycket, jag har lärt mig om mig själv och jag känner mig mycket tryggare i den jag är. Jag träffade nya människor som jag vill ha i mitt liv föralltid! 
 
Nu är jag hemma i Sverige igen, starkare än innan och jag känner mig bra. Jag är trygg i mig själv och är förväntansfull över vad sommaren har att erbjuda.
Jag är fortfarande tillsammans med killen jag träffade i Portugal och om en månad så flyttar vi ihop, det känns spännande och jag är rätt nervös över det.
 
Ja, det blev ett helt års uppdatering i ett inlägg. Jag saknar att blogga, jag vill verkligen börja igen! 
 
Hoppas att ni har en fin dag och att ni fortsätter besöka min blogg!

Är det fel på mig?

ibland undrar jag förstårs, är det något seriöst fel på mig?

Jag reser fram och tillbaka med en gigantisk resväska på tåg, för att inte flytta allt med en gång så gör jag det successivt. 
Hur som helst, jag reste med mtr häromdagen och tågvärden sa till mig att man inte får ha med sig så stora väskor på tåget. 
Absolut inget jag någonsin tänkt på, jag har rest med den överallt, jag kan bära den själv utan problem och har inte sett det som ett problem för någon annan då. 
Alltså.. hon är säkert irriterad på att det finns människor som har med sig gigantiska väskor och är otrevliga och förväntar sig att tågvärden ska lösa en plats åt dem. 
MEN jag är ju inte sån, jag kan möblera om i bagageutrymmet själv om det gör att min väska får plats, eller gå och kolla i alla vagnar efter plats. 
Hur som helst så gav detta mig grov ångest, jag har tänkt på detta varje dag sedan det inträffade för över en vecka sedan. 
Man kan tycka att det är sjukt, jag tycker själv att det är sjukt, jag vet att det är något jag bara borde släppa, men ändå sitter jag här med obehag i kroppen varje gång det kommer upp i tankarna. 

Jag åker aldrig med mtr igen i alla fall, och inte många fler gånger med den väskan. Men problemet är att jag måste just nu, jag kommer inte fram och tillbaka annars, och hur ska jag flytta med en liten väska? Är det okej att ha två mindre väskor i så fall? 

Jag blir trött på mig själv, på min jävla hjärna, varför bryr jag mig så mycket? Varför ger denna lilla grej mig ångest? Varför påverkar det mig ens?
Helt sjukt, försöker självklart tänka att det inte är en stor grej, men det är svårt. 

Nervös

Väntar fortfarande på att få mina pengar, innan dess kan jag ej gå någonstans. 
Hade tänkt åka till Amsterdam i helgen, men skjuter fram det till nästa helg eftersom jag är osäker på ifall jag hinner få pengarna innan helgen är slut. 
 
Stackars små barn, tänker jag. De är så glada att de har mig, och nu sviker jag dem genom att bara lämna. Åh, jobbigt det känns.
Men jag måste, för min egen skull. Jag kan inte leva i detta för deras skull, tyvärr.
 
Btw, sprang 6,5 km idag. SÅ stolt! 
Så långt har jag inte sprungit på flera år, men jag har på något sätt viljan nu som jag inte har haft innan. Jag vill inte stanna när jag vet att jag klarar mer. 
 
Nu är det kosten som behöver ordnas, jag försöker med det varje dag men misslyckas hela tiden. Kan det bero på att jag inte köper min egen mat? 
 
Vi får se, jag är sjukt stolt att jag klarat av att springa så långt bara. Det är ett bra steg mot min hälsosamma livsstil!