Är det fel på mig?

ibland undrar jag förstårs, är det något seriöst fel på mig?

Jag reser fram och tillbaka med en gigantisk resväska på tåg, för att inte flytta allt med en gång så gör jag det successivt. 
Hur som helst, jag reste med mtr häromdagen och tågvärden sa till mig att man inte får ha med sig så stora väskor på tåget. 
Absolut inget jag någonsin tänkt på, jag har rest med den överallt, jag kan bära den själv utan problem och har inte sett det som ett problem för någon annan då. 
Alltså.. hon är säkert irriterad på att det finns människor som har med sig gigantiska väskor och är otrevliga och förväntar sig att tågvärden ska lösa en plats åt dem. 
MEN jag är ju inte sån, jag kan möblera om i bagageutrymmet själv om det gör att min väska får plats, eller gå och kolla i alla vagnar efter plats. 
Hur som helst så gav detta mig grov ångest, jag har tänkt på detta varje dag sedan det inträffade för över en vecka sedan. 
Man kan tycka att det är sjukt, jag tycker själv att det är sjukt, jag vet att det är något jag bara borde släppa, men ändå sitter jag här med obehag i kroppen varje gång det kommer upp i tankarna. 

Jag åker aldrig med mtr igen i alla fall, och inte många fler gånger med den väskan. Men problemet är att jag måste just nu, jag kommer inte fram och tillbaka annars, och hur ska jag flytta med en liten väska? Är det okej att ha två mindre väskor i så fall? 

Jag blir trött på mig själv, på min jävla hjärna, varför bryr jag mig så mycket? Varför ger denna lilla grej mig ångest? Varför påverkar det mig ens?
Helt sjukt, försöker självklart tänka att det inte är en stor grej, men det är svårt. 

Nervös

Väntar fortfarande på att få mina pengar, innan dess kan jag ej gå någonstans. 
Hade tänkt åka till Amsterdam i helgen, men skjuter fram det till nästa helg eftersom jag är osäker på ifall jag hinner få pengarna innan helgen är slut. 
 
Stackars små barn, tänker jag. De är så glada att de har mig, och nu sviker jag dem genom att bara lämna. Åh, jobbigt det känns.
Men jag måste, för min egen skull. Jag kan inte leva i detta för deras skull, tyvärr.
 
Btw, sprang 6,5 km idag. SÅ stolt! 
Så långt har jag inte sprungit på flera år, men jag har på något sätt viljan nu som jag inte har haft innan. Jag vill inte stanna när jag vet att jag klarar mer. 
 
Nu är det kosten som behöver ordnas, jag försöker med det varje dag men misslyckas hela tiden. Kan det bero på att jag inte köper min egen mat? 
 
Vi får se, jag är sjukt stolt att jag klarat av att springa så långt bara. Det är ett bra steg mot min hälsosamma livsstil!

Tror att mina problem är värst i världen

Är det bara jag som känner så ibland? Att jag sitter här och suckar över mina problem hela dagarna och bara tänker på hur jobbigt mitt liv är, men samtidigt finns det människor på jorden som inte har mat eller vatten för dagen. Det finns folk som lever i krig, som slavar och under fruktansvärda förhållanden. Och här sitter jag i ett tryggt hus med hur mycket mat som helst i köket, gnäller över att jag är fet, att jag äter onyttigt och är missnöjd med mitt jobb.
 
Då känner jag mig hemsk, att jag inte kan uppskatta det jag har istället för att gnälla för det jag inte har.
Jag tror att det är nyckeln till lycka, att alltid se det positiva i livet.
 
Innerst inne är jag ju glad att jag har allt jag har, jag har fina vänner, en fin familj, jag är helt fysiskt frisk (typ psykiskt också) och jag har växt upp i trygga Sverige.