Känslor

Ibland tänker jag att jag är alldeles för känslosam. Jag jobbar till och med på att erkänna mina känslor och tillåta mig att känna allting fullt ut. 
Men jag vill bara stänga av. Jag  orkar inte känna mer. Det är känslorna som ger mig ångest och som gör mig sårbar.

Jag tror alltid att folk ska bry sig om ifall de sårar mig, precis på samma sätt som jag bryr mig om andra. Men den hårda sanningen är att folk är egoister. Även de som låtsas bry sig och vara känslosamma är inget annat än själviska och sätter sig själva före ALLT annat.
Det gör ont att gång på gång bli sårad och jag försöker varje gång att inte låta det bryta ner mig men ärligt talat, HUR skulle det inte kunna göra det?
Jag värderar relationer mer än något annat i livet, om man inte kan lita på någon eller älska någon fullt ut, vad har man i livet då? 
 
Varje kille jag har dejtat har på något sätt sårat mig. Alla utom en tror jag.
Det värsta sveket var den killen jag var tillsammans med senast. Inte nog med att han tryckte ner mig tills jag knappt kunde se mig själv i spegeln till slut. Han sårade mig gång på gång. 
Det finns inte mycket jag inte hade gjort för honom, jag älskade honom mer än något annat.
Jag HATAR en sak med mig själv, det är att jag alltid tänker: " Han menade aldrig att såra mig, han gjorde bara fel, han är en fin person egentligen". 
Det är fruktansvärt, för det får mig alltid att se den där personen bakom alla handlingar. 
Visst, de flesta är väl fina innerst inne, men det finns inget försvar för dåliga handlingar. Jag måste sluta förlåta. 
 
Jag önskar att jag kunde vara mer hård och bara bry mig mindre, men jag är en känslosam person, jag har alltid varit det. För att klara sig i denna värld kan man inte vara som jag, och jag borde bara inse det. 
 
Jag behöver göra mer saker för mig själv och mindre för andra, annars kommer jag brytas ner ännu mer. Jag behöver bli mycket mer självisk..
 

Jag orkar inte leva

Som rubriken lyder. Jag orkar inte mer. Jag ser liksom inget ljus. 
Jag orkar inte det här livet längre, hela mitt liv har bara bestått av sorg, ilska och depression. Jag har blivit sviken om och om igen, jag har ingen. Jag är helt ensam. 
 
Jag vill inte leva mitt liv helt ensam. Jag har absolut ingenting i världen att leva för. 
Självmordtankarna kommer allt oftare numera. Allting jag gör känns meningslöst. 

Det här med känslor

Något jag lärde mig för något år sedan var att ta alla mina känslor på allvar. Jag lärde mig att jag borde göra det i alla fall, sen så var det tydligen lättare sagt än gjort.
Omedvetet så väljer jag att trycka bort känslor som jag inte vill känna, de som anses vara negativa, så som ilska, besvikelse, ledsamhet, osv. 
 
Alla känslor som kom från att killen jag tyckte om plötsligt ignorerade mig vill jag bara trycka bort, jag vill inte att de ska finnas, men det gör de ju ändå. 
 
Jag saknar honom, jag saknar att ha honom nära mig. Jag saknar hans skratt och hans energi. Hans fina leende och att titta i hans fina ögon. 
Jag saknar den glädjen och tryggheten han gav mig. Jag saknar våra diskussioner och hur han fick mig att tänka mer positivt. Han är verkligen en speciell person och jag tyckte verkligen om honom, mycket mer än vad jag trodde när jag väl hade honom.
 
Men jag är besviken på honom, han sårade mig. Han lämnade mig här ensam utan någon som helst förklaring på varför. Han fick upp hoppet hos mig flera gånger och sen svek mig om och om igen. 
Det känns som att han lurade mig. Han fick mig att tro att han fanns där för mig och sen plötsligt så försvann han.