Något jag lärde mig för något år sedan var att ta alla mina känslor på allvar. Jag lärde mig att jag borde göra det i alla fall, sen så var det tydligen lättare sagt än gjort.

Omedvetet så väljer jag att trycka bort känslor som jag inte vill känna, de som anses vara negativa, så som ilska, besvikelse, ledsamhet, osv. 

 

Alla känslor som kom från att killen jag tyckte om plötsligt ignorerade mig vill jag bara trycka bort, jag vill inte att de ska finnas, men det gör de ju ändå. 

 

Jag saknar honom, jag saknar att ha honom nära mig. Jag saknar hans skratt och hans energi. Hans fina leende och att titta i hans fina ögon. 

Jag saknar den glädjen och tryggheten han gav mig. Jag saknar våra diskussioner och hur han fick mig att tänka mer positivt. Han är verkligen en speciell person och jag tyckte verkligen om honom, mycket mer än vad jag trodde när jag väl hade honom.

 

Men jag är besviken på honom, han sårade mig. Han lämnade mig här ensam utan någon som helst förklaring på varför. Han fick upp hoppet hos mig flera gånger och sen svek mig om och om igen. 

Det känns som att han lurade mig. Han fick mig att tro att han fanns där för mig och sen plötsligt så försvann han.