Sitter med en kopp kaffe i min säng, i en oerhört stökig lägenhet. Nej, det har varit mycket stökigare än så här, jag är inte världens mest pedantiska människa. Jag kan till och med trivas i lite röra, jag har ju ändå oftast koll på var i röran mina saker ligger.
Det är när jag försöker hålla i ordning som jag tappar bort saker, oftast.

Jag har hamnat i en riktig dipp. Jag vet inte ens vart jag ska börja.
Jag mår så dåligt med mig själv att jag inte ens kan göra saker som jag vet får mig att må bra. Jag känner mig inte värd det.
Jag förlitar mig på att människor i min närhet ska lyfta mig och mitt värde sitter i hur de behandlar mig. När jag känner mig bortvald och sviken så känner jag mig helt värdelös.
Killen som jag dejtar nu har ignorerat mig i över en vecka, det bröt ner mig helt. Jag har inte kunnat tänka på något annat än på hur han svek mig, jag känner mig så betydelselös.
Jag trodde att han tyckte om mig, men jag tycker ju inte ens om mig själv..

Jag vet att jag inte är värdelös egentligen, jag vet att jag är bra som jag är och allt det där. Men jag känner det inte, och så länge jag inte känner det så finns det inte. Hur mycket jag än önskar att jag älskade mig själv och behandlade mig själv som personerna som jag älskar så kan jag inte.
Jag jobbar varje dag, men till att börja med så växte jag upp helt utan självkänsla och självförtroende, att bygga upp något som aldrig har funnits från grunden i vuxen ålder, det är inte lätt.
Klart jag är skadad, med den uppväxten som jag fick. Sen utsattes jag för övergrepp i två år när jag blivit vuxen.
Jag har sårats av killar som jag har älskat och gett allt till, all kärlek som har haft att ge, hela mig själv, och det har kastats som att det inte var värt någonting.
Jag ger mig ändå in i dejtandet om och om igen, i hopp om att denna gången så kommer det bli bra. Men här sitter jag åter igen, bortvald.