Hej älskade bloggen,

 

Nu är jag tillbaka igen och jag vill ge det ett nytt försök. Livet kommer emellan och orken till att blogga finns inte riktigt.

 

Sist jag skrev var jag gravid. Jag gick igenom ett helvete då jag valde att göra abort, jag kommer aldrig glömma detta, så klart. Vi skulle blivit föräldrar, men vi var inte redo. Vårt förhållande var väldigt dåligt och han hade inte blivit en bra pappa. Jag hade självklart gjort allt för att få barnet att må bra, men jag vet att det hade varit kämpigt, särskilt ensam.

 

Jag valde att göra abort och det var den absolut värsta upplevelsen i mitt liv. Jag låg på golvet och skrek, med det sagt så är jag en person som i vanliga fall inte rör en min när jag får ont. Men den smärtan var något jag aldrig känt förut. Jag har för mig att smärtan varade i ca 2 timmar och kom i vågor. Det kändes som en evighet.

 

Hur som helst så förde den här situationen (graviditeten) mig och A mycket närmare och plötsligt kändes det som att det var han och jag mot världen. Jag visste väl någonstans att det bara var för att vi var i en jobbig situation tillsammans och jag verkligen behövde honom, de känslorna var aldrig på riktigt. 

Inte för att jag inte älskade honom, han är den enda killen jag verkligen har älskat och vad som än händer så kommer han alltid vara speciell för mig, men jag tror att de känslorna som kom inte berodde så mycket på honom som person egentligen, utan på situationen jag befann mig i.

 

Ca 1 månad efter aborten så började förhållandet svaja igen. Jag ville inte vara tillsammans med honom längre och jag försökte flera gånger att göra slut med honom, men av någon anledning slutade det alltid med att vi blev tillsammans igen. Det var svårt för mig att bara helt släppa taget av den personen som jag trodde var mitt livs kärlek, men till slut tog jag steget. Efter lite vel hit och dit, jag gjorde slut ett par gånger, vi blev tillsammans igen. En dag packade jag till och med alla mina grejer och när han kom hem från jobbet så sa jag att jag inte ville vara tillsammans med honom mer, men det tog inte lång tid tills vi blev tillsammans igen. 

Ett par dagar senare försökte jag igen, den här gången kämpade jag emot det där lilla i mig som ville hålla kvar. Jag tror vi kramades i timmar och jag grät så mycket. Det var verkligen ett riktigt avslut. 

När jag lämnade hans lägenhet var jag helt euforisk. Jag mådde så bra, jag hade äntligen lyckats lämna honom. Jag visste ju att det var rätt. 

 

Självklart saknar jag honom ibland. Men jag är lyckligare utan honom. Jag ska verkligen försöka fokusera på mig själv nu så gott det går, men jag har redan träffat en ny kille.

Han är dock väldigt annorlunda från mitt ex och suger inte ur livsglädjen och energi från mig, så jag kan nog fokusera på mig själv samtidigt som jag dejtar honom. Men vi får se helt enkelt.

 

Nu ska inte mitt liv handla om killar, utan det ska handla om mig. Vad jag vill uppnå med mitt liv och vad som får mig att må bra. Inte vad andra tycker, vilka människor jag har i min omgivning eller något som får mig att tvivla på mig själv.

 

Ett inlägg om dagen ska jag försöka få till här, för att lyckas sortera mina tankar och påminna mig själv om vart jag är på väg och varför jag gör detta.

 

Kram