Jag älskar att leva, vissa stunder. Vissa stunder kan jag känna hur kärlek strömmar igenom min kropp, en kärlek till livet och allt som finns här. 

Mig själv, gillar jag tyvärr inte. Jag står inte ut med mig själv. Som Eckhart Tolle skriver i sin bok "The power of now": 
“I cannot live with myself any longer.” This was the thought that kept repeating itself in my mind. Then suddenly I became aware of what a peculiar thought it was. “Am I one or two? If I cannot live with myself, there must be two of me: the ‘I’ and the ‘self’ that ‘I’ cannot live with.” “Maybe,” I thought, “only one of them is real.”

Det är ett tecken på att man inte är närvarande, att egot har kontroll över hjärnan. 

 

Men det har jag länge varit medveten om, däremot hamnar jag ofta i dessa tankar ändå. Känslan av att inte orka se mig själv i spelgeln, att inte orka höra min egen röst, att inte orka duscha för att jag känner mig äcklig när jag klär av mig, och att bara äta massor av skitmat för att jag förtjänar inte att äta och nyttig mat. 

 

Ännu har jag inte gjort slut med min "pojkvän", men det är ju dags. Jag orkar inte ha honom kvar, jag vill göra mig av med en negativ sak i mitt liv och det är han. Men vi har inte setts på över en vecka och kommer inte kunna ses förrän nästa helg. Känns inte schysst att göra slut på telefon eller sms, men jag vill inte ha honom i mitt liv längre. 

Jag blir nästan äcklad av att tänka på honom, på vilken typ av människa han är. Hur han bara tänker på sig själv hela tiden och har gjort i de här 9 månaderna som vi har varit tillsammans. 

 

Jag har inte mediterat idag, men det är dag 10 idag. Så efter meditationen idag så har jag mediterat varje dag i hela 10 dagar, så himla stolt är jag. 

Nu ska jag försöka fortsätta att sätta mig själv först. All den tid jag har lagt på att A ska må bra ska jag nu lägga på mig själv. Klarar jag det? Jag insåg  precis att jag aldrig har gjort det förut. Någon annan har alltid kommit före.