Det har gått snart 8 månader sedan jag var långt ner på botten, jag hatade precis allt med mig själv. Just då var jag sjukskriven och led av svåra panikattacker. Att ens ta mig upp ur sängen på morgonen var kämpigt.

Jag gick på 100 mg antideppresiva (Sertralin) vilket är en ganska hög dos, jag hade tabletter mot min ångest och sömnsvårigheter. 

Min dåvarande sambo försökte få med mig ut och till gymmet, och få mig glad men det gick hyfsat. Jag var glad att jag hade honom för han fanns där för mig, även om han inte riktigt visste hur han skulle hantera en deprimerad flickvän. Han ville att jag skulle må bra. Han var den enda som fick med mig ut i överhuvudtaget.

 

Men han kunde vara lite klantig, säga dumma saker så som "Du är ett helvete att umgås med". Hm.. Hur kände jag då? Deprimerad och kände mig redan värdelös, han spädde på det lite extra.

Sen var jag "löjlig" enligt honom som tog det så hårt.

 

Hur som helst, ingen är perfekt. Men för 8 månader sedan tog jag mod till mig och anmälde mannen som hade trakasserat mig, hotat mig och förföljt mig i över två år. Jag gick till polisstationen, berättade precis allt, visade på sms/mail/instagram/facebook osv. hur han hade hotat mig. Jag berättade om våldtäkterna och allt. Det tog så hårt på mig, jag öppnade mig på riktigt för allra första gången och jag har aldrig känt en sådan lättnad men samtidigt en sån extrem ångest. Så blandade känslor..

 

Jag berättade för min pojkvän att jag var extra känslig för att jag tog modet till mig att berätta för polisen, jag sa att jag behövde hans stöd, och han sa att han stöttar mig genom allt.

 

Han blev ofta sur på mig och när han blev sur så ignorerade han mig i flera timmar, det fick mig att känna mig så fruktansvärt värdelös. 

 

Dagen efter jag hade varit hos polisen så blev min pojkvän sur på någon liten skitgrej (som vanligt), han ignorerade mig, och jag fick panikångest. Jag tog alla mina ångestdämpande tabletter, sen tog jag alla mina sömntabletter. Ångesten var kvar och jag började känna mig konstig (så klart), därför tog jag några fler antidepressiva tabletter. 

Min tanke var "nu dör jag" och det var en sån skön känsla på något sätt. Det låter nog konstigt för andra människor, men för mig var det en frihetskänsla efter all skit jag behövt stå ut med. Han kan inte skada mig mer, jag slipper kämpa mig igenom varenda dag. 

 

Efter det var nästan allt svart, men känslan som jag hade kommer jag ihåg som igår. Jag mådde så dåligt, min kropp höll på att lägga av men jag blev väckt av ambulanspersonalen om och om igen. "Du måste hålla dig vaken" sa de. Jag hade så ont i min kropp, och hade sån panik, jag visste inte vart jag var, jag kollade runt efter min pojkvän hela tiden.

Jag har för mig att jag sparkade och sprattlade hela tiden för att jag var panikslagen.

 

Väl på sjukhuset vaknade jag flera gånger och ville ta bort blodtrycksmätaren och någon annan grej som satt på fingret. 
"Den är obekväm, jag vill inte ha den" sa jag till personalen. Som ett barn blev jag..

Min pojkvän satt bredvid mig och grät, det var så jobbigt för mig att se. Han hade ringt mamma och mina syskon och berättat vad som hade hänt. Självklart blev alla oroliga och jag kände: Nu måste jag berätta för alla att jag visst mår bra. Jag har alltid haft en sån fasad, att visa att jag är stark och alltid glad. Men det är långt ifrån sanningen. 

 

Sent på kvällen den dagen så kände jag att det var dags att åka hem, jag klistrade på ett leende och började låtsas som att jag bara "råkade" ta lite för många tabletter och berättade för läkaren att jag mår hur bra som helst, jag kan absolut åka hem nu.
"Jag kommer inte göra om det, jag mår hur bra som helst nu. Jag vet inte riktigt vad jag tänkte" Sa jag.

Läkaren sa "Är du verkligen medveten om vad du gjorde? Du kommer inte få åka hem idag."

Jag, som var som ett barn av någon anledning, blev väldigt sur när han talade om för mig att jag inte får lämna sjukhuset. Vadå får inte? Jag är väl en vuxen människa? Men hade inte så mycket till val, jag sov på sjukhuset den natten och min pojkvän stannade också.
Nu så här i efterhand förstår jag så klart att de inte kunde släppa hem mig samma dag, men just då var det svårt för mig att acceptera.

 

Dagen efter ringde jag alla mina nära för att förklara att jag mår bra, och efter det pratade vi inte mer om det.

Jag gillar inte att prata om jobbiga saker, men vem gör det egentligen? 
När man pratar om alla svåra saker så blir det plötsligt så verkligt. 

 

Idag går jag fortfarande på antidepressiva men bara 50mg, har fortfarande samma piller mot ångest och sömnsvårigheterna. 

Jag och min dåvarande pojkvän har gjort slut.

 

Jag har nu börjat känna att jag orkar kämpa i livet igen, jag har inga tankar på att ta mitt liv längre. Jag kämpar varje dag för att må bättre. Jag vill må bättre.

Jag är inte längre sjukskriven, jag jobbar på timmar och det blir ca 10-20 timmar i veckan. Vilket just nu passar mig väldigt bra.